Pojkens biologiska föräldrar var väldigt unga när de fick honom och hade inte förmågan att ta hand om ett barn som dessutom föddes tre månader för tidigt och fick syrebrist under första dygnet vilket resulterade i en CP-skada. Min mamma tvekade aldrig utan ringde upp och erbjöd en plats i vårt hem.

När mamma växte upp tog min mormor och morfar emot barn och ungdomar med olika funktionsnedsättningar som bodde hemma hos dem under somrarna så för henne var det en självklarhet att göra detsamma när hon såg annonsen.

Jag hade ännu inte fyllt två år när han flyttade in. Men från den dagen har han varit så självklar i mitt liv. Jag kan inte ens minnas när jag förstod att han var mer annorlunda än oss systrar, för mig
har det inte varit någon skillnad. Visst, den ena sitter i rullstol och behöver lite mer hjälp än den andra, men leka, hitta på bus, retas och slåss var inga problem, det kunde även han.

När jag började sjuan var det första gången som jag stötte på fördomarna. Jag hörde en av de coola killarna i nian prata illa om min bror, kallade honom CP-unge och härmade honom. Jag blev
chockad, för jag hade inte varit med om det innan. Jag blev också arg. Jättearg faktiskt. Personen i fråga fick sig knuff och en lektion i vad cerebral pares är. Jag förklarade också för honom
att om han hade pratat med honom i stället för om honom så skulle han inte säga och göra som han gjorde. Det var första men absolut inte sista gången som jag har hört människor använda ordet "CP" som ett skällsord.

Så här i efterhand kan jag se att jag tidigt i livet fick lära mig att ta ansvar, samtidigt som jag blev självständig, då min bror av naturliga skäl behövde mer hjälp. Jag fick ta ansvar för allt från skolarbete till att hålla koll på, och komma i väg på, aktiviteter men även att hjälpa till hemma, både med hushållssysslor och att ta hand om honom. Självklart har det funnits tillfällen när detta har gjort mig frustrerad, när jag som barn tyckte att han alltid fick all uppmärksamhet och hjälp. Men jag har aldrig någonsin önskat att det skulle ha sett annorlunda ut.

Idag står jag och min bror Thommy varandra väldigt nära. Jag har aldrig särbehandlat honom på något sätt för att han har en funktionsnedsättning, utan jag har i stället utmanat honom att testa saker som han själv och andra inte tror att han klarar av. Självklart under kontrollerade former. Oftast i alla fall.

Thommy har lärt mig att ingenting är omöjligt, att med humor blir allt lite enklare. Att det är insidan som räknas. Han är den i särklass smartaste och roligaste personen jag känner och jag är stolt över att få vara hans syster. Han är, som han själv brukar säga, en aning defekt annars perfekt!